Jag blir så irriterad över vissa saker som jag kommer på mej själv att göra/tänka. Varför njuter jag inte tillräckligt av min/våran vardag?
Hur svårt ska de behöva vara??
Barnen växer så de typ knakar, Adina börjar på dagis om en vecka... Usch, det känns vemodigt.
Douglas blir snart ett år...!!
Barnen har börjat tjafsa och vilja ha exakt samma leksaker samtidigt!
Douglas har även börjat visa sin envishet och trotts och test...!
Vi vill flytta, men vart? När?
Och nu fick jag ett drygt samtal oxå, precis de jag behövde...
Nu måste jag ta tag i mej själv! :)
Allt som sker, sker för en anledning.... Eller?!! :S
Det är svårt dedär, att veta om allt som sker verkligen gör det för en anledning, men det är väl lättast att tänka så när man ska ta sig vidare i livet vad det nu är som händer?
SvaraRadera